Alex­an­der Stubbs tal /​ Samlings­par­ti­ets extra parti­möte /​ Dipoli, Esbo /​ 28.10.2023

Det talade ordet gäller.

Kära vänner,

Det är en stor ära att stå fram­för er i dag här i Dipoli i Esbo, exakt 1,5 km från mitt barn­doms­hem på Lövö. Vi har gått en lång väg till­sam­mans. När jag påbör­jade den här resan 2004 hade jag aldrig kunnat före­ställa mig vad den skulle leda till. Suzanne ser ut att hålla med.

Jag minns fort­fa­rande hur nervös jag var den första valnat­ten. Jag hade tagit steget från den akade­miska värl­den och den offent­liga sektorn till poli­ti­ken. Mitt val av parti var enkelt - Samlings­par­tiet var ju redan då det mest inter­na­tio­nella partiet i Finland. Det har det alltid varit.

Som folk­rö­relse har vi spelat en central roll vid vänd­punk­terna i vår histo­ria. Tekla Hultin kros­sade som riks­dags­le­da­mot makt­struk­tu­rer­nas glas­tak. Emil Nestor Setälä skrev Finlands själv­stän­dig­hets­för­kla­ring. Juho Kusti Paasi­kivi lade grun­den till vår utri­kes­po­li­tik i början av kalla kriget. 

***

Under kalla kriget var Samlings­par­tiet länge utan­för rege­ringen eftersom vi var för väst­vän­liga. Ilkka Suomi­nen var den första fram­stå­ende poli­ti­kern som vågade före­slå att Finland skulle gå med i EU. Allt byggde på värde­ringar och på det faktum att vi alltid har sett Finland som en del av väst­värl­den. Då och nu.

Under Jyrki Katai­nen ledning började vi bygga upp en ny utri­kes­po­li­tisk era. Samlings­par­tiet var det första stora partiet som talade för att Finland skulle gå med i Nato. Sauli Niini­stö före­språ­kade ett mer euro­pe­iskt Nato. Jyri Häkä­mies varnade för Ryss­land - och det tre gånger. 

Ilkka Kanerva stödde Estland i statyt­vis­ten. När jag åter­vände från mitt fredsupp­drag i Geor­gien varnade jag i mitt 080808-tal om omvälv­ningen i den inter­na­tio­nella poli­ti­ken, hotet från Ryss­land och jag efter­lyste en debatt om vårt medlem­skap i Nato. Som stats­mi­nis­ter flag­gade jag också för Nato.

När sedan vår väg till Nato öppna­des i och med Ryss­lands angrepps­krig mot Ukraina, stödde vi det konstruk­tivt som oppo­si­tions­parti. Utan att vara efter­klok. Finlands säker­het först. Tack Petteri Orpo, Elina Valto­nen, Antti Häkkä­nen och alla samlings­par­tis­ter som trodde på vårt medlem­skap i Nato.

Jag vill även person­li­gen tacka Sauli Niini­stö för att han förde oss in i Nato. Han visade beslut­sam­het i en svår situ­a­tion. Han blev Finlands första Nato-presi­dent. Tack Sauli.

***

Att vara på rätt sida av histo­rien i vissa frågor är bra i sig, men i utri­kes- och säker­hets­po­li­ti­ken måste man alltid förstå vad som händer just nu och samti­digt blic­kaframåt. Finlands säker­het är utgångs­punk­ten för allt. Det är en existen­ti­ell fråga för oss, det har det alltid varit och det kommer det alltid att vara.

Samti­digt har vi i Samlings­par­tiet varit våra värde­ringar trogna. Vi har hållit fast vid att Finland är en väster­ländsk demo­krati. Vi tror på ett öppet samhälle där indi­vi­dens frihet och mänsk­liga rättig­he­ter garan­te­ras. Vi är redo att försvara dessa värde­ringar och vi har alltid velat göra det till­sam­mans med våra alli­e­rade i väst.  Vi vill aldrig mer stå ensamma.

Under årens lopp har vi vågat försvara Finlands medlem­skap i Nato även då det inte varit tren­digt. Varför har vi gjort det? Därför att det har varit i Finlands intresse och i enlig­het våra värde­ringar. Vi har alltid velat maxi­mera Finlands säker­het. Föru­tom ett obero­ende och trovär­digt försvar har detta inne­bu­rit att vi förbun­dit oss till väster­ländska insti­tu­tio­ner och inter­na­tio­nellt samar­bete.

***

Ger jag er ett intryck av att det bara är Samlings­par­tiet som har byggt upp Finlands fram­gångs­saga? Det är inte fallet över­hu­vud­ta­get. Tvärtom. Fram­gångs­sa­gan har skri­vits till­sam­mans, som en nation.

Utan Svin­hufvud, Setälä och Alkio skulle vi inte ha klarat oss som en själv­stän­dig stat. Utan Manner­heim, Ryti och Tanner skulle vi inte ha över­levt andra världs­kri­get. Utan Paasi­kivi, Kekko­nen och Koivisto kunde kalla kriget ha hettat till hos oss. Utan Aho, Lippo­nen och Ahti­saari skulle vi inte vara med i EU. Utan Niini­stö, Marin, Kaik­ko­nen och Haavisto skulle vi inte vara med i Nato. 

Vid varje vänd­punkt i vår moderna histo­ria har vi klarat oss tack vare vår samman­håll­ning. 1918 visade oss vad splitt­ring bety­der i ordets värsta bemär­kelse. 1939 visade oss vad enig­het är i ordets bästa mening. 1995 erbjöd oss möjlig­he­ten att gå med där vi hörde hemma. 2022 förseg­lade en gång för alla vår ställ­ning som ett väst­ligt land.

***

Men vi har ju inte samlats här idag för att minnas det förflutna. Vi är här för att göra histo­ria och fram­för allt för att bygga fram­ti­den.

Men innan jag börjar vill jag varna er för tre miss­tag som vi männi­skor ofta gör. Vi tende­rar nämli­gen att över­ra­tio­na­li­sera det förflutna - det vill säga att försöka förklara histo­rien så att den passar in i nuti­den. Samti­digt över­dra­ma­ti­se­rar vi nuti­den - som om mänsk­lig­he­ten inte hade befun­nit sig i kris tidi­gare - och glöm­mer att värl­den befin­ner sig i en stän­dig krishan­te­rings­o­pe­ra­tion. 

När vi över­ra­tio­na­li­se­rar det förflutna och över­dra­ma­ti­se­rar nuti­den faller vi i den största fällan av alla - att underskatta fram­ti­den. I dag förut­spår jag inte fram­ti­den utan jag försö­ker berätta för er om de frågor som repu­bli­kens nästa presi­dent kommer att stäl­las inför.

***

Det kommer knap­past som en över­rask­ning att jag vill presen­tera tre poäng i mitt tal. Mitt anfö­rande är både en kandi­dats tal och en fors­ka­res analys. Jag tror att båda behövs just nu. Jag vill tacka er alla för den feed­back jag fått under den första turnén. Våra diskus­sio­ner öppnade upp nya perspek­tiv. Ni kommer förmod­li­gen att hitta några bekanta inslag i talet. 

Jag vill ge en realis­tisk bild av hur värl­den ser ut just nu. Jag vill inte väcka rädsla och osäker­het. Det finns gott om apoka­lyp­tiska spåmän- och kvin­nor där ute. Det är lätt att måla upp en hotfull bild. Om man gör så är man ofta popu­lis­tisk och intel­lek­tu­ellt lat. Jag är lösnings­o­ri­en­te­rad. Jag vill skapa hopp och visa hur vi till­sam­mans kan ta oss ur den här situ­a­tio­nen.  

Först kommer jag att analy­sera den globala poli­tiska situ­a­tio­nen i vilken repu­bli­ken Finlands 13:e presi­dent till­trä­der sitt ämbete den 1 mars 2024. Sedan kommer jag att gå igenom de utma­ningar som Finland står inför i detta förän­der­liga världs­po­li­tiska läge. Slut­li­gen kommer jag att över­väga vilka egen­ska­per som krävs för presi­dentäm­be­tet idag. 

HUR SER VÄRLDEN UT IDAG?

Låt oss börja med världs­lä­get. Och nu ska jag göra något som förmod­li­gen aldrig tidi­gare har gjorts på Samlings­par­ti­ets parti­stämma. Jag cite­rar Vladi­mir Lenin. Han lär ha sagt att: “Det finns årtion­den då ingen­ting händer, och sedan finns det veckor då årtion­den händer”.

Kamrat Lenin lär inte ha haft helt fel. Många av oss hade samma känsla i febru­ari 2022 när Ryss­land inva­de­rade Ukraina. Jag kommu­ni­ce­rade med utri­kesmi­nis­ter Sergej Lavrov tre dagar efter krigs­ut­brot­tet. Svaret kom omedel­bart i form av tradi­tio­nell rysk krigs­pro­pa­ganda. Jag förstod omedel­bart att det inte fanns någon åter­vändo till det gamla. 

Vi befann oss vid en vänd­punkt i histo­rien. Samti­digt befann sig Finland i faro­zo­nen eftersom vi inte var medlem i Nato. Vi kunde inte vara säkra på att vägen till Nato skulle öppnas mitt i en kris. Lyck­ligt­vis gjorde den det. Ett stort tack till vårt utri­kes­po­li­tiska ledar­skap och våra alli­e­rade. Och ett särskilt tack till det finländska folket för att ni stödde medlem­ska­pet i Nato. .

***

Med facit på hand kan vi konsta­tera att Vladi­mir Putin gjorde det största taktiska och stra­te­giska miss­ta­get i modern histo­ria. Eller, i själva verket var det tre miss­tag: han över­skat­tade sin egen mili­tära styrka, underskat­tade den ukrainska armén och underskat­tade samti­digt väst­värl­dens enig­het. 

Å andra sidan vaknar jag ibland om nätterna och undrar vad som skulle ha hänt om Ryss­land hade eröv­rat Kiev på tre dagar, som det var tänkt. Tänk om Zelen­skyj hade gjort det valet i stäl­let för att be om ammu­ni­tion? Tänk om det ukrainska folket inte hade kunnat försvara sig mot en över­läg­sen styrka? 

Vi i väst skulle förmod­li­gen ha varit lika hand­fallna som vi var 2008 efter kriget i Geor­gien och 2014 efter inva­sio­nen av Krim. Vi skulle helt enkelt ha fördömt inva­sio­nen i gemen­samma utta­lan­den och lagt till ytter­li­gare några sank­tio­ner och namn till dem som redan fanns.

***

Och låt oss vara ärliga. Om Putin hade lyckats och Zelen­skyj hade miss­lyc­kats, skulle Finland inte nödvän­digt­vis ha blivit medlem i Nato. Ukrai­nas fram­gång och Ryss­lands miss­lyc­kande möjlig­gjorde vårt medlem­skap i Nato.

Det ryska angrepps­kri­get har i dag pågått i 611 dagar. Vi finlän­dare förstår vad som står på spel. Vi stred i vinter­kri­get och fort­sätt­nings­kri­get för vår frihet och vår själv­stän­dig­het. Vi uthär­dade. Och det kommer Ukraina också att göra.

Om jag väljs till repu­bli­kens presi­dent, lovar jag att Finland stöder Ukraina så länge som det behövs. Ukraina kämpar för hela den civi­li­se­rade och fria värl­den - mot förtryck och tyranni. Och det kriget kommer de att vinna, har de redan vunnit. Slava Ukraini!

***

Utan att över­ra­tio­na­li­sera eller över­dra­ma­ti­sera vågar jag påstå att vi lever  vår gene­ra­tions 1918, 1945 och 1989. Vi förstår att värl­den håller på att föränd­ras, men vi vet ännu inte exakt vart den är på väg. 

Första världs­kri­get utplå­nade impe­ri­a­lis­men. Andra världs­kri­get tog kål på fascis­men. Det kalla kriget betydde slutet för kommu­nis­men. Nu måste vi se till att Putins krig inte blir en döds­dom för libe­ra­lis­men, eller mer exakt, den väster­ländska demo­kra­tin. Vi kan lära oss av det förflutna.

Natio­ner­nas förbund, som skapa­des i efter­dy­ning­arna av första världs­kri­get, miss­lyc­ka­des. Det var inte starkt nog att förhindra ett nytt stor­krig. I Europa uppre­pade sig histo­rien. Tysklands uppgång kunde inte hejdas. Sovje­tu­ni­o­nen gick till anfall mot Finland.

Efter andra världs­kri­get undvek man att begå samma miss­tag. För att garan­tera freden behöv­des star­kare inter­na­tio­nella insti­tu­tio­ner och regler. Det gav upphov till Förenta natio­nerna. FN kan alltid kriti­se­ras, men dess grund­läg­gande uppdrag - världs­fre­den - upprätt­hölls under och efter kalla kriget, trots alla konflik­ter.

När kalla kriget tog slut och Sovje­tu­ni­o­nen föll sönder trodde många av oss, inklu­sive jag själv, att det betydde histo­ri­ens slut. Vi antog att alla 200 natio­nal­sta­ter i värl­den skulle röra sig mot den mest funk­tio­nella samhällsmo­del­len: libe­ral demo­krati, mark­nads­e­ko­nomi och globa­li­se­ring. Vi hade fel, jag hade fel.

***

Det såg bra ut i början. Central- och Östeu­ropa befri­a­des från kommu­nis­mens bojor. Mark­nads­e­ko­no­min blomst­rade och det föddes fler demo­kra­tiska stater än någon­sin tidi­gare. Men vid någon tidpunkt, kanske i och med terro­rist­at­tac­ken mot USA 2001, började vi en längre glid­ning mot föränd­ring. 

Väst­värl­den försva­ga­des. Andra aktö­rer förstärk­tes. Demo­kra­tier började falla sönder. Vi var inte våra värde­ringar trogna. Kampen mot terro­ris­men hade som konse­kvens att man prio­ri­te­rade säker­het framom frihet. Det var förstå­e­ligt. Men samti­digt borde vi ha insett att resten av värl­den inte nödvän­digt­vis ville kopi­era vår samhällsmo­dell base­rad på väster­ländska värde­ringar. Den utma­na­des.

Irak­kri­get var ett miss­tag. Krishan­te­rings­o­pe­ra­tio­nen i Afgha­nis­tan uppnådde inte sitt mål. Ryss­land anföll Geor­gien och ocku­pe­rade Krim­halvön. Den kine­siska stats­ka­pi­ta­lis­men skapade till­växt­siff­ror som vi i väst bara kan drömma om. Finans- och eurokri­sen ifrå­ga­satte mark­nads­e­ko­no­min. Migra­tions­kri­sen skakade om Europa. Popu­lis­men utma­nade de väster­ländska demo­kra­ti­erna. Stor­bri­tan­nien lämnade EU och Donald Trump valdes till presi­dent i värl­dens star­kaste demo­krati.

Den bipo­lära värld som vi hade vant oss vid under kalla kriget hade blivit först unipo­lär och sedan multi­po­lär. I slutän­dan stod vi ganska hjälp­lösa inför detta. Vi förstod inte djupet i föränd­ringen. Det gick upp för oss först efter Ryss­lands inva­sion av Ukraina. 

***

Varför ser jag Ryss­lands inva­sion av Ukraina som en vänd­punkt i världs­po­li­ti­ken? Vi har trots allt sett andra regi­o­nala konflik­ter sedan kalla kriget. Jag ser det som en vänd­punkt eftersom det har tvingat värl­den att ta ställ­ning för, emot eller något däre­mel­lan.

Vi var givet­vis nöjda med att 141 länder röstade i FN för att fördöma Ryss­lands aggres­sion, men samti­digt var det många som inte märkte att de 35 länder som lät bli att rösta repre­sen­te­rar mer än hälf­ten av värl­dens befolk­ning. 

Men det är ännu vikti­gare att förstå att det bara är omkring 40 länder som har infört sank­tio­ner mot Ryss­land. Det är lättare att fördöma än att agera. Det finns inte ett enda land i Lati­na­me­rika eller Afrika som infört sank­tio­ner mot Ryss­land. I Asien är det bara ett fåtal.

Vad är det jag försö­ker säga här? Att resten av värl­den inte har reage­rat på den ryska inva­sio­nen på samma sätt som vi i väst. Och det finns  en orsak till det. Många männi­skor vill knäppa väst­värl­den på näsan för dess kolo­ni­ala förflutna och dess efter­föl­jande arro­ganta och inkon­se­kventa makt­ut­öv­ning. Andra har alltid värdesatt stödet från det forna Sovje­tu­ni­o­nen under kalla kriget, eller samar­be­tet med Ryss­land efter kalla krigets slut.

***

Tiden efter kalla kriget är nu över. Det som skulle föra oss samman - ömse­si­digt bero­ende, handel, teknik, energi, infor­ma­tion och valuta - håller nu på att slita oss isär. Samar­bets­verk­tyg har blivit vapen. Ryss­land har gjort energi till ett vapen. Vi har gjort handel och valuta till vapen. Infor­ma­tions­krig­fö­ring och tekno­lo­gi­krig har blivit en del av vår vardag.

Samti­digt som lokala och regi­o­nala konflik­ter ökar, pågår kampen för en ny världs­ord­ning. Hamas attack mot Israel och den ryska inva­sio­nen av Ukraina är exem­pel på detta. I all enkel­het finns det tre makts­fä­rer som för denna kamp: det globala väst, det globala öst och det globala syd. 

Och jag säger inte det här bara för att det är rela­te­rat till den bok jag skri­ver. Jag berät­tar det här för att vi alla just nu har ett behov att förstå vad som händer i värl­den. Detta är mitt sätt att samman­fatta situ­a­tio­nen och defi­ni­era vår plats - det vill säga Finlands plats som en del av det globala väst - i den nya världs­ord­ningen.

***

Det globala väst omfat­tar cirka 50 länder i Norda­me­rika och Europa. Här ingår också länder som Japan, Sydko­rea, Nya Zeeland, Austra­lien och Israel. Vi försva­rar den nuva­rande libe­rala världs­ord­ningen. Varför försva­rar vi den? För att vi byggde upp den efter andra världs­kri­get och för att den gynnar oss. 

Det globala öst består av cirka 25 länder som leds av Kina. I dess kölvat­ten följer Ryss­land och Iran och länder som ofta röstar med dem i FN. Det globala öst vill förändra den nuva­rande världs­ord­ningen. Kina gör det stra­te­giskt och tålmo­digt genom att bygga upp bero­en­den med resten av värl­den. Landet har dragit nytta av det regel­ba­se­rade syste­met. Ryss­land gör det på ett omstör­tande sätt genom att angripa grann­län­der.

Det globala syd består av cirka 125 länder. I Asien leds det av värl­dens mest folk­rika land, Indien. I Mella­nöstern är det ener­gi­rika Saudia­ra­bien som visar vägen. I Afrika står Sydaf­rika och Nige­ria för unge­fär hälf­ten av konti­nen­tens ekonomi. Lati­na­me­ri­kas kraft­cent­rum är Brasi­lien.

***

Det globala syd har en viktig roll att spela när det gäller att skapa en ny världs­ord­ning. De vill inte välja mellan väst och öst. För dem är värl­den inte uppde­lad i demo­kra­tier och auto­kra­tier, utan i de som de kan och de som de inte kan samar­beta med. 

Jag tänker inte ge råd till andra, men vi i det globala väst måste förstå att världs­ord­ningen håller på att föränd­ras. Om vi vill behålla ett regel­ba­se­rat system som bygger på befint­liga inter­na­tio­nella insti­tu­tio­ner måste vi få med oss det globala syd - och vi kan heller inte isolera oss helt och hållet från det globala öst. Vi måste förstå och lyssna, föra en dialog. Mora­li­se­rande predi­kan, vill­kor och arro­gans funge­rar inte. 

 Det globala syd vill sitta med vid de bord där beslut fattas. FN, Världs­ban­ken, IMF och WTO ses i stor utsträck­ning som väster­ländska insti­tu­tio­ner. Och det är vad de egent­li­gen är. Hur kommer det sig att Lati­na­me­rika, Afrika eller Asien, med undan­tag för Kina, inte har någon repre­sen­ta­tion i FN:s säker­hets­råd? Dessa insti­tu­tio­ner kommer att förlora sin rele­vans om makt­för­del­ningen inte ändras. 

Om jag blir vald till repu­bli­kens presi­dent, lovar jag att arbeta oför­tru­tet för att Finland ska föra en värdig utri­kes­po­li­tik i värl­den. Med detta menar jag att vi måste kunna skapa goda rela­tio­ner inte bara med våra västal­li­e­rade, utan också med dem som inte nödvän­digt­vis delar våra värde­ringar.

Till exem­pel är Kina, Indien, Sydaf­rika eller Brasi­lien viktiga länder också ur vår synvin­kel. Det finns saker som vi håller med dem om och saker som vi respekt­fullt kan vara oense om. Jag kommer inte att offra våra värde­ringar, men jag är beredd att samar­beta. Låt oss kalla det värde­ba­se­rad realism.

***

Repu­bli­kens nästa presi­dent till­trä­der sitt ämbete i en värld där de globala insti­tu­tio­nerna och den regel­ba­se­rade värld som vi är vana vid håller på att försva­gas. Vi lever i en tid av oord­ning och turbu­lens. Min uppskatt­ning är att det kommer att ta minst tio år att bygga upp en ny världs­ord­ning. Finland måste vara en del av den proces­sen.

Vi kommer att se en hel del konkur­rens mellan länder, vilket inte nödvän­digt­vis är dåligt. Vi är ju bra på det. Men det viktiga är att konkur­rens inte leder till konflikt - vare sig lokal, regi­o­nal eller, i värsta fall, global. För att hantera konkur­ren­sen och konflik­ter behö­ver vi samar­bete.

Det hand­lar inte om globa­li­se­ring­ens svane­sång, utan om regi­o­na­li­se­ring av makten. Samti­digt bildas oheliga alli­an­ser. De drivs av intres­sen, inte nödvän­digt­vis av värde­ringar eller geografi. Denna regi­o­na­li­se­ring av makt spelar delvis Europa i händerna, eftersom den har pågått i EU sedan 1950-talet.

***

Även om värl­den just nu verkar kaotisk finns det ingen anled­ning att miss­trösta. Rädsla är den sämsta tänk­bara vägled­ningen för utri­kes­po­li­ti­ken. Ja, vi kommer att se konkur­rens mellan stater. Ja, vi kommer att se lokala, till och med regi­o­nala konflik­ter. 

Men beho­vet av samar­bete kommer inte att försvinna. Det kommer bara att ändra form. Alla förstår att utan globalt samar­bete kan vi inte finna lösningar till lösa klimat­för­änd­ringen, den tekno­lo­giska revo­lu­tio­nen eller befolk­nings­ut­ma­ning­arna. Det måste vi göra till­sam­mans. 

Vi ställs inför situ­a­tio­ner som vi inte är vana vid. Osäker­het, som ibland kan vara skräm­mande. Men vi bör inte reagera på varje spricka. I utri­kes- och säker­hets­po­li­ti­ken är åter­håll­sam­het alltid en dygd. Men låt oss vara beredda att reagera snabbt på föränd­rade omstän­dig­he­ter, som vi gjorde förra året med Nato-medlem­ska­pet. 

Samti­digt tycker jag att det är särskilt viktigt att vi står upp för de värde­ringar som på många sätt har gjort Finland till ett före­gångs­land. Låt oss vara stolta över vad vi har åstad­kom­mit. Låt oss med exem­pel visa varför ett öppet samhälle, en libe­ral demo­krati, rätts­stat, jämlik­het och mark­nads­e­ko­nomi är hörn­ste­narna av ett funge­rande välfärds­sam­hälle.

HURDANT FINLAND?

För det andra kommer jag att se på situ­a­tio­nen i Finland, först utifrån och och sedan internt. Enligt min uppfatt­ning finns det inget yttre hot mot Finland. Detta beror på att vår yttre säker­het garan­te­ras av tre lås. Den första av dessa är ett trovär­digt och obero­ende försvar. Det är och kommer att förbli järn­hårt. Det andra låset är Finlands medlem­skap i EU och Nato. Vi kommer aldrig mer att lämnas ensamma. 

Det tredje låset är DCA (Defence Coope­ra­tion Agre­e­ment), det vill säga försvars­sam­ar­bets­av­ta­let som ska knytas med Förenta staterna. Det är inte en liten sak att värl­dens största militär­makt är beredd att garan­tera vårt lands och de andra nordiska länder­nas säker­het.

Det här inne­bär natur­ligt­vis inte att Ryss­land skulle ha upphört att vara vårt största säker­hets­hot. Det har det alltid varit och kommer förmod­li­gen alltid att vara. Vi kommer att fort­sätta att se olika former av disrup­tion och trakas­se­rier.

Vi är beredda på hybri­d­at­tac­ker vars syfte är att skapa rädsla och insta­bi­li­tet. De kommer inte som en över­rask­ning för oss och det är därför vi har myndig­he­ter som kan reagera på alla situ­a­tio­ner. Nog vet vi finlän­dare hur man hands­kas med sådana situ­a­tio­ner. Vi klarar oss.

***

För oss har utri­kes- och säker­hets­po­li­tik alltid varit en existen­ti­ell fråga. Det är därför vi har kunnat reagera på ett enat, snabbt och bestämt sätt vid avgö­rande ögon­blick i histo­rien. Det är den finska real­po­li­ti­ken. 

År 1809 maxi­me­rade vi vår auto­nomi genom att betona vår mång­fald. Svens­kar var vi inte. Vi ville inte vara ryssar. Vi var finlän­dare. Därför satsade vi på språk, kultur och bild­ning. Vi byggde våra egna insti­tu­tio­ner och vår egen valuta. Kvin­norna var en av de första i värl­den som fick röst­rätt och kunde ställa upp i val. Det var sann foster­ländskhet.  

År 1917 förkla­rade vi oss själv­stän­diga mitt under den ryska revo­lu­tio­nen. Det var inte på något sätt en själv­klar­het. Det kräv­des mod och stra­te­giskt spelöga. Som nation fattade vi rätt beslut - till­sam­mans. År 1918 såg vi också vad bris­ten på enig­het i värsta fall kunde leda till.

År 1944 accep­te­rade vi Stal­ins fred. Vi ville inte ha den, men vi var tvungna att svälja den. Vi förlo­rade kära delar av vårt land och tiotu­sen­tals pappor, mammor, morför­äld­rar, farför­äld­rar och barn. Mina farför­äld­rar föddes i Viborg och min far i Kexholm. Det glöm­mer vi aldrig, men det andra alter­na­ti­vet skulle ha varit ännu värre.

Sovje­tu­ni­o­nen föll samman 1991 vart­ef­ter vi nästan omedel­bart ansökte om medlem­skap i EU. Vi blev en del av den gemen­skap som vi till­hörde. Och 2022, efter att Putin inva­de­rat Ukraina, beslu­tade det finländska folket att det var dags att ta det sista steget västerut. Det var vad Nato­med­lem­ska­pet hand­lade om. Det var det rätta beslu­tet. Natio­nens säker­het först. Bättre sent än aldrig.

Det gläder mig enormt att Sverige nu också blir medlem i Nato. Sveri­ges sak har ju alltid varit vår. Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig känt mig mer nordisk än vad jag gör idag.

Det gläder mig också att snart är alla nordiska länderna medlem­mar i Nato. Vår samhö­rig­het är star­kare än någon­sin. Till­sam­mans kan vi försvara våra gemen­samma värde­ringar i Norden, Europa och hela värl­den.

***

På senare tid har det talats mycket om varför Finland ville samar­beta med Ryss­land efter kalla kriget. Det har också talats om blåögd­het. Som jag ser det har Finlands utri­kes- och säker­hets­po­li­tik alltid stått på två pelare, nämli­gen idea­lism och realism.

Idea­lism är att tro på kraf­ten i samar­bete, ömse­si­digt bero­ende, inter­ak­tion och handel. Det är faktiskt ett ganska euro­pe­iskt sätt att tänka. Det vill säga att ekono­miskt och poli­tiskt samar­bete gör krig omöj­ligt. Detta har varit fallet i Europa, med några få undan­tag, sedan andra världs­kri­get.

Realis­men är däre­mot att vi har obli­ga­to­risk värn­plikt för män, 900 000 mili­tärt utbil­dade, en reserv på 280 000 som kan mobi­li­se­ras för krig, 62 F/A-18-plan, snart 64 F-35-plan, det största fältar­til­le­riet i Europa vid sidan av Polen och, som enda nordiska land, långräck­vid­diga preci­sions­va­pen för alla försvars­gre­nar. 

And as I always tell my inter­na­tio­nal friends, we have not built one of the strong­est mili­tary capa­bi­li­ties in Europe because we are worried about Stock­holm. Our Nato allies know that we are a safe pair of hands. We are, and have always been, prepa­red for all possible scena­rios.

We are geopo­li­ti­cally one of the most impor­tant front­line states in Europe. Our feet are in the Baltic and our head is in the Arctic. We are respon­sible for protecting a large area of Nato. And don’t worry, we will do our job. We are a secu­rity provi­der, not a secu­rity consu­mer. You can always trust a Finn.

***

Jag är alltså inte orolig för Finlands yttre säker­het. Det har jag sagt i hund­ra­tals inter­vjuer med inter­na­tio­nella medier sedan kriget började. Efter att ha följt Finland från utsi­dan under de senaste sju åren är jag mer oroad över vår interna situ­a­tion. 

Finland har föränd­rats på något sätt. Vår samhälls­de­batt drivs av en splitt­rande iden­ti­tets­po­li­tik. Den saknar respekt för andra och dialog. Ibland saknas till och med civi­li­se­rade argu­ment. Man lyss­nar inte på varandra och behand­lar inte heller varandra med värdig­het. Det såg vi i vårens riks­dags­val. Jag tycker att denna utveck­ling är beklag­lig. 

Under de senaste åren har vi sett fram­väx­ten av en popu­lism som ifrå­ga­sät­ter integri­te­ten hos vissa demo­kra­tiska insti­tu­tio­ner, såsom medi­erna, åklagar­myn­dig­he­ten eller förvalt­ningen.

Yttran­de­fri­het är något jag alltid har försva­rat och alltid kommer att försvara. Liksom rätts­stats­prin­ci­pen och civil­sam­häl­let. De är en väsent­lig del av den libe­rala demo­kra­tin.

Makt måste utma­nas, beva­kas och ifrå­ga­sät­tas. De som har makt måste kunna stå ut med det. Makten får aldrig bli för koncen­tre­rad. Det sker bara i aukto­ri­tära stater, inte i en funge­rande demo­krati.

***

 Var och en har vi rätt att uttrycka våra åsik­ter. Det är en bra sak. Men samti­digt måste vi komma ihåg att frihet aldrig kommer utan ansvar. Tradi­tio­nella medier, soci­ala medie­platt­for­mar och faktiskt var och en av oss har ett ansvar att inte förvränga fakta eller färga infor­ma­tion.

Om vi inte kan enas om vad som är fakta och fiktion, tar vi kål på den demo­kra­tiska debat­ten och inter­ak­tio­nen. Och därmed demo­kra­tin. Vi har sett hot mot detta i nästan alla väster­ländska demo­kra­tier.

Vi glöm­mer ofta att det är mycket lättare att uttrycka en åsikt än att visa empati, det vill säga att sätta sig in i den andra perso­nens situ­a­tion. Vi påstår oss vara tole­ranta även om vi mest är tole­ranta mot dem som delar vår åsikt.

Soci­ala medier ger oss alla möjlig­het till offent­lig debatt. Det bör inte finnas någon skild uppfö­ran­de­kod i den virtu­ella värl­den jämfört med den fysiska värl­den. På något sätt önskar jag att vi skulle behandla varandra “där ute på Inter­net” - som Ben brukar säga - på samma sätt som vi gör ansikte mot ansikte. Med respekt. Med värdig­het. Civi­li­se­rat.

***

Finland är en nordisk välfärds­stat. Jag har märkt att det är en källa till stor förvå­ning och beund­ran runt om i värl­den. Vi är värl­dens lyck­li­gaste land. Kost­nads­fri utbild­ning och de bästa lärarna i värl­den. Skydds­nät som de flesta i värl­den inte skulle våga drömma om.

Men denna statistik fångar inte alla. Jag är oroad över ökningen av psykiska problem och ensam­het bland unga männi­skor. Vi borde samman­komma mer och vara mindre isär från varandra. Träf­fas mer ansikte mot ansikte. Bry oss om varandra.

När det råder osäker­het och dystra nyhe­ter över­allt känner natur­ligt­vis våra barn och ungdo­mar av det. Håll­bar­hets­klyf­tan, vård­kri­sen, kriget i Ukraina, klimat­för­änd­ringen.

Det är upp till oss vuxna att vidga hori­son­ter för våra barn och ungdo­mar och infria löftet om att vi ska göra vårt bästa här och nu, så att även kommande gene­ra­tio­ner ska få ett bra liv på vår unika planet.

Som presi­dent skulle jag defi­ni­tivt fort­sätta med de hund­ra­tals skol­be­sök som jag har gjort. Jag hoppas att jag på ett litet sätt kan bidra till att tända gnis­tan hos unga och visa att det är möjligt att förbättra värl­den. Man kan göra skill­nad.

Vi har inte råd med ett splitt­rat Finland.

***

Allt detta är också starkt kopp­lat till säker­hets­po­li­ti­ken. Det är nämli­gen så att en splitt­rad nation inte kan försvara sig själv. Vi har inte råd att vara uppde­lade i loka­lis­ter och globa­lis­ter, väns­ter och höger, unga och gamla, infödda finlän­dare och invand­rare eller stor­stä­der och lands­bygd. 

I stäl­let för att foku­sera på det som skil­jer oss åt bör vi foku­sera på det som före­nar oss. I stäl­let för att använda mega­fo­nen för att fram­föra vår åsikt kan vi lyssna på vad andra har att säga. I stäl­let för att krypa in i våra egna iden­ti­te­ter kan vi fundera på hur vi kan hitta en gemen­sam grund.

HURDAN PRESIDENT?

Ja, här har vi nu analy­se­rat situ­a­tio­nen i värl­den och i Finland. Jag hoppas att min analys har gett alla åtminstone några nya idéer eller perspek­tiv. Och tack än en gång för era kommen­ta­rer under den första kampanjtur­nén. 

Över­ra­tio­na­li­se­ringen eller över­dra­ma­ti­se­ringen förenklar analy­sen av nulä­get. Det är mycket svårare att skis­sera fram­ti­den och att finna lösningar. Här ville jag dock beskriva värl­den och Finland som jag ser det just nu. 

Vi kommer att publi­cera mitt valma­ni­fest vid min kampan­j­öpp­ning i novem­ber. I det kommer vi att gå in mer i detalj på hur vi ska möta dessa utma­ningar, det vill säga mina teser för presi­den­tens sexå­riga mandat­pe­riod samt till exem­pel vilken typ av Nato­med­lem Finland bör vara. 

***

I den tredje delen av mitt tal redo­gör jag för de egen­ska­per som krävs av repu­bli­kens presi­dent i värl­den och i Finland på 2020-talet.

Låt mig börja med att säga att jag har arbe­tat med alla mina konkur­ren­ter genom åren. Jag tror också att jag är en av de få perso­ner som har suttit i en rege­ring med alla riks­dags­par­tier. Av erfa­ren­het kan jag säga att vad som än händer i detta val kommer det att gå bra för Finland. Finland kommer att ha en kunnig och erfa­ren presi­dent.

Jag vet att det inom poli­ti­ken är ovan­ligt att berömma sina riva­ler - särskilt på sitt egna parti­möte - men jag hoppas att ni inte har något emot att jag gör det, i alfa­be­tisk ordning. 

***

Mika Aaltola har en stark bakgrund som fors­kare inom inter­na­tio­nell poli­tik. Han har haft en feno­me­nal förmåga att för oss finlän­dare arti­ku­lera de olika skedena av Ryss­lands angrepps­krig. För det kan vi vara tack­samma.

Li Anders­son är en mång­å­rig riks­dags­le­da­mot, ordfö­rande för Väns­ter­för­bun­det och tidi­gare utbild­nings­mi­nis­ter. Och låt mig vara upprik­tig: jag är ett Li-fan. Hon har alltid varit en rakryg­gad rödgrön värde­rings­ba­se­rad poli­ti­ker. Dess­utom en bra typ och en utmärkt kommu­ni­ka­tör. Både på svenska och finska. 

Sari Essayah är minis­ter, mång­å­rig riks­dags­le­da­mot, tidi­gare euro­pa­par­la­men­ta­ri­ker och ordfö­rande för Krist­de­mo­kra­terna. Hon är verk­li­gen sakkun­nig och sätter sig in i allt. Prin­cip­fast, ett poli­tiskt proffs. Och vi är ju båda euro­pe­iska mästare.

***

Pekka Haavisto är en mång­fal­dig minis­ter. Under årens lopp har jag haft nöjet och äran att arbeta med honom i frågor som freds­för­med­ling. Pekka har erfa­ren­het av inri­kes- och utri­kes­po­li­tik och inter­na­tio­nella nätverk på plats.

Jussi Halla-aho är riks­da­gens talman, tidi­gare euro­pa­par­la­men­ta­ri­ker och ordfö­rande i utri­kesut­skot­tet. Som doktor i slaviska språk har han kunnat analy­sera situ­a­tio­nen i Ukraina djupare än många av oss. Hans utri­kes­po­li­tiska analys är skarp och tydlig. Och jag säger inte detta bara för att vi båda har före­språ­kat ett finländskt medlem­skap i Nato i tre decen­nier.

Hjal­lis Harkimo har lång erfa­ren­het av affärs­värl­den. Han har ju också varit medlem i Samlings­par­tiet, vilket jag natur­ligt­vis ser som en merit. Som IFK-suppor­ter ser jag fram emot att se Joke­rit till­baka i FM-ligan.

***

Beträf­fande Olli Rehn är jag subjek­tiv eftersom vi har varit vänner sedan 1990-talet. Vi hade samma doktors­av­hand­lings­granskare, William Wallace. Vi skrev till och med en bok till­sam­mans. Hur som helst, ja, Olli är en av de mest erfarna i den här skaran - riks­dags­le­da­mot, minis­ter, euro­pa­par­la­men­ta­ri­ker och kommis­sio­när. Eurokri­sen var en svår kris. Olli hante­rade den på ett lysande sätt. Han har också inter­na­tio­nella nätverk på plats.

Och slut­li­gen. Jag har en varm plats i mitt hjärta för Jutta Urpi­lai­nen. Hon är en av de mest erfarna poli­ti­kerna i vår gene­ra­tion. SDP:s tidi­gare parti­ord­fö­rande. En finans­mi­nis­ter som upplevt många svåra sitzar. Empa­tiskt och sakkun­nig. Och nu är hon kommis­sio­när med ansvar för inter­na­tio­nella part­ner­skap. Alla egen­ska­per som krävs för jobbet som presi­dent.

Så mitt budskap är att det den här gången finns en erfa­ren och kunnig grupp kandi­da­ter i presi­dent­va­let. Jag ser fram emot våra debat­ter till­sam­mans. Jag är säker på att de kommer att vara konstruk­tiva, sakliga och intres­santa. Jag respek­te­rar och uppskat­tar var och en av mina konkur­ren­ter. Det är i den andan som jag avser att genom­föra detta val.

***

Jag skulle vilja lyfta fram tre egen­ska­per som, åtminstone enligt min mening, behövs i dag för att uppfylla rollen som repu­bli­kens presi­dent.

De är inter­na­tio­na­lism, erfa­ren­het och empati. Med inter­na­tio­na­lism menar jag att repu­bli­kens nästa presi­dent kommer att behöva agera i en värld som är mycket annorlunda än den vi var vana vid efter kalla kriget.

Histo­rien är inte slut, turbu­len­sen har åter­vänt och en ny världs­ord­ning håller på att formas. Vi kan inte se på från sidan när makten förde­las. Vi måste ta den makt som finns att ta. Det är ett livs­vill­kor för ett litet land på den inter­na­tio­nella arenan.

***

Lyck­ligt­vis har Finland nu valt sin plats. Vi är en del av en alli­ans av väster­ländska demo­kra­tier. Repu­bli­kens nästa presi­dent kommer bokstav­li­gen att vara en inter­na­tio­nell Nato-presi­dent. Hen kommer inte längre på samma sätt att vara bero­ende av sin rela­tion till Ryss­land som hens före­gång­are en gång varit. Några mer så än andra.

Vår primära rikt­ning är västerut. Det vikti­gaste är att upprätt­hålla och utveckla rela­tio­ner med våra euro­pe­iska alli­e­rade och Förenta staterna. Samti­digt anser jag att det är särskilt viktigt att nästa presi­dent har förmå­gan att bygga upp rela­tio­ner med både det globala öst och det globala syd. En dag även med Ryss­land. Den gran­nen kommer inte att försvinna.

Presi­den­ten måste känna sig hemma i både FN:s och Afri­kanska unio­nens korri­do­rer. Hen måste kunna upprätt­hålla funge­rande rela­tio­ner med New Delhi, Peking, Riyadh, Preto­ria och Brasi­lia. Vi har inte råd att vara selek­tiva. Värl­dens problem kommer inte att lösas enbart med dem som håller med oss.  

***

Erfa­ren­het är en annan viktig egen­skap för repu­bli­kens presi­dent. I det här världs­po­li­tiska läget kommer repu­bli­kens nästa presi­dent inte att ha tid att bli varm i kläderna. Som bekant finns det mycket utri­kes­po­li­tisk erfa­ren­het bland kandi­da­terna. Det är en bra sak. 

Min egen erfa­ren­het som fors­kare, tjäns­te­man och poli­ti­ker har lärt mig att det aldrig finns några enkla beslut i utri­kes­po­li­ti­ken. Jag vet av erfa­ren­het att beslut som berör värde­ringar måste fattas varje dag. 

Är vi beredda att beväpna ett aukto­ri­tärt land som bekäm­par terro­rism? Kommer vi att göra upp med en dikta­tor för att undvika okon­trol­le­rade migra­tions­rö­rel­ser? Kommer vi att ge utveck­lings­bi­stånd till ett land som tillå­ter döds­straff? Samar­be­tar vi med ett land som inte erkän­ner sexu­ella mino­ri­te­ters lika rättig­he­ter?

Min svåraste erfa­ren­het inom utri­kes­po­li­ti­ken var fred­för­med­lingsupp­dra­get  i kriget mellan Ryss­land och Geor­gien. Till­sam­mans med den franske utri­kesmi­nis­tern och presi­den­ten lycka­des vi på fem dagar medla fram en vapen­vila. Det var tungt.

Under årens lopp har jag träf­fat hund­ra­tals minist­rar och stats­che­fer, både demo­kra­tiskt valda och dikta­to­rer i aukto­ri­tära stater. Genom min erfa­ren­het har jag lärt mig att alla måste behand­las som indi­vi­der. Man kan inte vinna över någon genom att predika eller peka finger, men svåra diskus­sio­ner ska man aldrig undvika.

***

En av repu­bli­kens presi­dents vikti­gaste uppgif­ter är att till­sam­mans med riks­da­gen besluta om krig och fred. Det finns inget svårare beslut än det. Och jag säger inte detta bara för att min son Oliver, som gör sin mili­tär­tjänst­gö­ring, sitter på första raden.

Jag säger det därför att repu­bli­ken Finlands presi­dent måste göra allt som står i hens makt för att se till att vårt land inte går ut i krig. Min vän och mentor presi­dent Martti Ahti­saari var en av de största fredsmäk­larna genom tiderna. Han byggde fred på tre konti­nen­ter: i Afrika, Europa och Asien.

Martti gjorde allt detta genom sin erfa­ren­het och sina inter­na­tio­nella nätverk. Han kunde bygga fred där man inte trodde att det var möjligt. Han var över­ty­gad om att fred är en fråga om vilja, att alla konflik­ter kan lösas. Även när det är krig måste man kunna tänka på fred­slös­ningar.

Repu­bli­kens presi­dent är över­be­fäl­ha­vare för den finska försvars­mak­ten. Det bety­der stra­te­giskt ledar­skap. I det uppdra­get är det viktigt att skapa goda, funge­rande och öppna rela­tio­ner med såväl ledningen för försvars­mak­ten som rege­ringen och riks­da­gens vikti­gaste utskott.

***

Den tredje egen­ska­pen som krävs av repu­bli­kens presi­dent är empati. Vi lever i en värld där robo­ti­se­ring och arti­fi­ci­ell intel­li­gens kan göra många av de saker som vi männi­skor gjorde förr. Men det finns en sak som vi männi­skor är bättre på, åtminstone än så länge - empati. Förmå­gan att sätta sig in i den andra perso­nens situ­a­tion. 

Det talas mycket om att repu­bli­kens presi­dent är en före­bild för värde­ringar. Det håller jag med om. Presi­den­ten kan dock inte dekla­rera sig själv som en sådan före­bild. Det måste förtjä­nas och det tar alltid tid. Rollen uppstår genom eget bete­ende och genom att visa exem­pel.

Presi­den­ten måste natur­ligt­vis stå över dags­po­li­ti­ken. Men samti­digt måste hen stå i cent­rum för samhälls­de­bat­ten. Det får inte vara så att man liksom uppi­från får höra vad man ska tycka om något. Jag vill föra den finska, lösnings­o­ri­en­te­rade och respekt­fulla debat­ten vidare.

***

Det är alltid lättare att skrämma än att ge hopp. Det är alltid lättare att vara pessi­mis­tisk än att skapa tro. Det är alltid lättare att uttrycka sin egen åsikt än att förstå en annan.

Som presi­dent lovar jag att lyssna och förstå. Om männi­skor upple­ver oro över klimat­för­änd­ringen, den tekno­lo­giska utveck­lingen eller invand­ringen måste den oron kunna disku­te­ras på ett civi­li­se­rat sätt, utan att vi delas upp i vi och dem, de goda och de onda. 

Som presi­dent vill jag inte splittra, jag vill ena. Jag vill inte döma, jag vill förstå. Jag vill inte bli arg, jag vill disku­tera. Men samti­digt är jag beredd att fatta svåra beslut när det krävs. 

SLUTSATSER

Och sedan till slut­sat­serna. Är jag lika nervös som jag  var i EU-valet 2004? Inte nödvän­digt­vis, men ändå. Ålder och erfa­ren­het ger perspek­tiv. Och sinnesro. Men när det är val ska man alltid ha lite fjäri­lar i magen. 

Detta är mitt åttonde val. Två har varit natio­nella. Två har varit inom partiet. Och ett euro­pe­iskt. Varje kampanj har varit annorlunda. Minnena är fina. Teamen har varit fantas­tiska. Valkam­pen rätt­visa.

Denna första fas av kampan­jen kulmi­ne­rar i dag här på parti­stäm­man. Tränings­sä­songen för baskon­di­tio­nen är nu över. Under de senaste elva veckorna har vi besökt alla tret­ton valkret­sar. Vi har haft mer än 50 evene­mang på 25 orter. 

Tack redan nu för alla diskus­sio­ner och möten som jag har haft. Tack för det arbete som redan har gjorts. Utan er alla - var och en av er - skulle detta inte vara möjligt. 

Och visst kan man som kandi­dat känna på sig vart vi är på väg. Idag är det exakt tre måna­der kvar till valda­gen. Jag skulle vilja bli upprymd, riktigt upprymd. Men jag vet av erfa­ren­het att man måste bygga upp en kampanj med måtta, en dag i sänder.

***

Efter parti­stäm­man är det dags att gå vidare till nästa etapp. Vi ska öka inten­si­te­ten. Kanske till och med dra lite inter­vall­trä­ning. Den egent­liga kampanj­star­ten sker i novem­ber. Vi fort­sät­ter att åka runt i landet. Anta­let evene­mang kommer att öka.

Som kandi­dat vet jag att man aldrig kan vinna val på egen hand. Samti­digt vet jag att jag har den bästa natio­nella kampan­j­or­ga­ni­sa­tio­nen i Finland - det vill säga distrik­ten - som hjäl­per mig. Man kan bara se på hur vi har klarat oss i val under de senaste tjugo åren. Och hej, se vem vi har som vår kampan­j­chef - landets bästa Kristi­ina Kokko.

Som entu­si­ast inom uthål­lig­hets­spor­ter vet jag att det är bra att låta kropp och själ åter­hämta sig före själva loppet. Kampan­jens slut­fas inleds strax efter julhel­gen. Det är då kampanj­tea­men och kandi­da­terna kommer att mätas. Man måste orka köra på.  Och det gör vi.

***

När vi disku­te­rade med Suzanne och barnen om min even­tu­ella kandi­da­tur i presi­dent­va­let hade vi många diskus­sio­ner om vad jobbet inne­bär. Men också om vad det inne­bär för oss som familj. Poli­tik kan vara tufft ibland. Även för famil­jen. Vi har upplevt den sidan av saken också.

Vi har alltid varit måna om vår familjs integri­tet. Vi är tack­samma för att de finska medi­erna har respek­te­rat den. Suzanne och jag har varit till­sam­mans i nästan 30 år. Det senaste talet var hennes första offent­liga fram­trä­dande vid ett poli­tiskt evene­mang. 

Thank you Suzanne for all these years toget­her. Thank you for your love and friends­hip. Without you, I would not be half the man I am. Without you, this jour­ney would not be possible.

Det är svårt att med ord beskriva hur mycket stödet från min familj har betytt genom åren. Tack Suzanne, Emilie och Oliver för att ni var villiga att ge er ut på den här resan igen. Jag vill också tacka min pappa Göran, min bror Nico­las och natur­ligt­vis Pirkko för allt stöd under resans gång. Jag vet att min fram­lidna mamma skulle ha varit stolt över sin son.

***

Så vilka är de tre punk­terna i mitt tal? De kommer här.

Första punk­ten:

Låt oss förbe­reda oss för en värld som kommer att vara i föränd­ring åtminstone under nästa presi­dents mandat­pe­riod. Tiden efter kalla kriget, som vi redan vant oss vid, är nu över. Kommer vi som nation att över­leva denna över­gång? Natur­ligt­vis kommer vi att göra det. Vi har över­levt alla histo­riska bryt­punk­ter, och vi kommer att över­leva även denna gång. Det är ett livs­vill­kor för en liten och motstånds­kraf­tig nation.

Den andra punk­ten:

Låt oss foku­sera på det väsent­liga. Låt oss foku­sera på att upprätt­hålla ett obero­ende och trovär­digt försvar. Låt oss foku­sera på att vara en pålit­lig part­ner för våra alli­e­rade. Och låt oss internt foku­sera på att stå upp för demo­kra­tin och stå enade i dessa svåra tider.

Tredje punk­ten:

Finland behö­ver en inter­na­tio­nell, erfa­ren och empa­tisk stats­man. Någon som kan använda sin inter­na­tio­nella och natio­nella erfa­ren­het för att bygga broar och mäkla fred när det behövs. En person som före­nar och agerar. En före­nande faktor.

***

Jag står fram­för er idag, ödmjuk och tack­sam. Ödmjuk inför uppgif­ten. Jag ger mig ut på en resa som är större än indi­vi­den. En resa som vi bara kan göra till­sam­mans, aldrig ensamma. 

Jag är tack­sam för att ni har bett mig att ställa upp som kandi­dat i presi­dent­va­let vid en tidpunkt då värl­den är i uppror. 

Jag har aldrig upplevt ett större förtro­ende. Jag är ödmjuk inför det ansvar ni lägger på mina axlar. 

Jag ska ge mitt allt, varenda dag. Jag kommer att göra det med lugnhet och tåla­mod. Det är vad en presi­dent och en över­be­fäl­ha­vare gör, i varje situ­a­tion.

Jag vill ha ett öppet, tryggt och inter­na­tio­nellt Finland. Och det inne­bär att man sätter hela Finlands intresse först - alltid och till­sam­mans. 

Tack för ert förtro­ende. Då foster­lan­det kallar stäl­ler man upp. 

TACK.

Mer innehåll i samma kategori